Lukten av blod och antiseptiskt medel vilar över sjukhusbyggnadens enkelt inredda rum. Direkt innanför entrén sitter mammor på rad med dropp, i väntan på kejsarsnitt. Ibland ändras ordningen när ett mer akut fall måste prioriteras. Luftkonditioneringen har inte fungerat på länge och det är en mycket varm dag i Dar es Salaam.
Som kommunikatör för Life Support Foundation kommer jag i maj att återvända till Tanzanias huvudstad för att vara med under en kurs i obstetrisk anestesi, men också för att besöka sjukhus och se verkligheten under livets mest akuta skede. Jag ska också delta i en nationell konferens för anestesiläkare, vars tema blir hur den höga mödradödligheten i landet ska bekämpas.
Minnen från förra gången jag var i Dar lever ännu kvar hos mig och jag ser fram emot att återse många av de eldsjälar som vi samarbetar med. En ung man som gjorde ett särskilt starkt intryck på mig var Daniel Nkungu, en 32-årig förlossningsläkare och tvåbarnspappa, som deltog under vår kurs. Jag hade också förmånen att följa hans arbete under en intensiv dag på Mwananyamala Hospital. I tanken återvänder jag till hans sjukhus.
Jag ser honom med säker hand utföra kejsarsnitt och jag imponeras över hur han behåller sitt glada leende och sin omtänksamma bemötande under en lång och svettig dag på förlossningsavdelningen.
Han berättar att han växte upp med föräldrar som arbetade inom sjukvården och tidigt kände att detta även var hans kall. Trots långa och hektiska dagar så älskar han sitt jobb, känslan av att kunna ge omedelbar hjälp och få se glada mammor lämna sjukhuset med sina nyfödda barn i armarna. ”Visst har jag sett mammor och barn dö, men jag har också lyckats rädda många liv. Det är belöningen som gör det värt att fortsätta.”
Det Daniel värdesätter allra mest med Life Support Foundations kurser i akutsjukvård, är dess fokus på att kunskapen ska förmedlas vidare och hur det genom scenarioövningarna blir tydligt hur viktigt det är med samarbete. Många gånger har han känt sig ensam i sitt arbete och menar att det är viktigt att ha en mentor att lära sig av i praktiken, i stället för att bara läsa sig till kunskapen.
När jag frågar honom var han ser sig själv 10 år framåt i tiden, så tvekar han inte. ”Jag vill specialisera mig ännu mer inom förlossningsvård och jag vill lära upp andra. Jag vill se dem växa.”
Han framhåller att det är kärleken till arbetet som är hans drivkraft, inte att tjäna pengar. Om det inte fanns någon glädje i det han gjorde, då vore det inte värt det. ”Känslan när mammor kommer fram till mig med sina barn och berättar att jag räddat dem genom kejsarsnitt, den betyder allt.”
Vid slutet av dagen står Daniel lutad mot betongräcket utanför avdelningen. Efter många operationer unnar han sig en kort stunds vila, men blicken förblir beslutsam och stark.
