– Jag vill inte se någon annan mamma gå igenom den smärta jag gjorde när jag förlorade mitt barn i samband med förlossningen.
Det säger Gloria Mpachika, Anaestethic Clinical Officer på Lilongwe District Hospital i Malawi. I ett land där det bara finns fyra anestesiläkare, hör mödrar och spädbarn till dem som drabbas hårdast av bristerna inom akutsjukvården.
Den 19 augusti hålls för första gången en konferens för anestesi- och intensivvårdspersonal i världens fattigaste land – Malawi, på initiativ av Life Support Foundation.
I fokus står hur den höga mödradödligheten i landet ska minska. Enligt WHO dör 634 mammor på 100 000 i samband med graviditet och förlossning.
Beredskapen att ta hand om akut sjuka patienter är låg och i hela landet finns bara 25 intensivvårdsplatser. Förutom att ge den narkos som är en förutsättning för kirurgiska ingrepp, besitter anestesiläkare grundläggande kunskaper inom ABC (Airway, Breething, Circulation) som ofta är avgörande för att rädda liv akuta skeden.
En av de många kvinnor som blivit smärtsamt medvetna om hur skört livet kan vara, är Gloria Mpachika, som själv arbetar med anestesi- och intensivvård. Hon förlorade sitt första barn under förlossningen.
– Jag låg där på operationsbordet och trots de kunskaper jag själv hade fanns det ingenting jag kunde göra när mitt barn inte andades, säger hon sorgset.
Hon konstaterar att återupplivning av nyfödda barn hör till den allra viktigaste kunskapen att lära ut.
– Vi måste göra allt vi kan för våra mammor och barn, säger hon och berättar om den egna längtan efter att känna glädjen i att bära ett nyfött barn i sina armar.
Att Gloria själv valde en specialitet som är så ovanlig i hennes land, berodde på viljan att utmana sig själv liksom insikten om behoven. Nu drömmer hon om att vidareutbilda sig inom obstetrisk anestesi.
Vi möttes i maj under SATA, den årliga konferensen för anestesi och intensivvård i Tanzania, dit Gloria och tre av hennes kolleger kommit. För Gloria var det första resan utomlands och förutom att hon fick se havet för första gången i sitt liv, så var hon med om intensiva utbildningsdagar.
– Konferensen är väldigt bra, inte minst dess fokus på interaktivt lärande. Jag inser att vi står inför likande utmaningar, inte minst de många kvinnor som förblöder i samband med förlossning. Jag bär också med mig ny och användbar information hem.
Hon lever i ett land där behoven av satsningar inom anestesi och intensivvård är enorma, och menar att ett första viktigt steg är att statistik tas fram och delas över hur situationen ser ut.
– Jag önskar att vi ska hitta ett effektivt sätt att ta fram, dela och analysera statistik från varje sjukhus. Då kan vi identifiera de problem som finns och lära oss av dem.
På Glorias eget sjukhus är belastningen på förlossningsavdelningen hög liksom antalet kejsarsnitt.
– Det är inte ovanligt att vi arbetar 24 timmar i sträck på grund av bristen på personal, och vi har bara en fungerande anestesiapparat, berättar hon.
En orsak till att myndigheterna inte prioriterar anestesi är att behoven inte är tillräckligt synliga, menar Gloria. Hon är därför väldigt glad för att en anestesikonferens nu även hålls i hennes eget land.
– När vi möts på detta sätt är det lättare att dela information från olika sjukhus. Vi kan identifiera de problem som finns i hela landet och tillsammans blir det lättare att hitta lösningar, säger hon.
Även om situationen är svår, så känner hon sig hoppfull.
– När vi arbetar tillsammans som ett team, när vi sjunger samma sång, då genererar vi en kraft som skapar förändring.
