Som den enda narkosläkaren på Temeke Regional Hospital i Tanzania har Eva Shanga ständig jour. Viljan att förbättra vården för svårt sjuka patienter driver henne och genom Life Support Foundations utbytesprogram har hon fått med sig viktiga nycklar hem efter två veckor i Sverige.
Efter intensiva dagar på Karolinska Universitetssjukhuset är Dr Eva Shanga fylld av nya intryck och idéer om vad hon som narkosläkare vill förbättra hemma i Temeke, Dar es Salaam. Hon har under två veckor gått bredvid svensk personal och sett och lärt av hur de arbetar. Hon delade också med sig av sina erfarenheter under ett seminarium arrangerat av Life Support Foundation.
– Det viktigaste jag tar med mig hem är att samarbete och kommunikation är nycklar till ett gott resultat, säger hon.
För fyra månader sedan tog Eva Shanga sin specialistexamen och hon är nu den första och enda narkosläkaren vid Temeke Regional Hospital, som betjänar flera miljoner invånare i landet. Hennes utbildning finansierades av Life Support Foundation och Educational Microloan and Scholarship Foundation, (EDUF).
– Min dotter Hellen var bara några dagar gammal när jag började min utbildning och jag måste åka hemifrån tidigt på morgonen och sedan skynda mig hem för att ta hand om henne på kvällen. Om jag inte haft en man som stöttat mig så hade jag nog inte klarat det, säger Eva.
Det var dramatiken när äldsta sonen Henry skulle födas, som fick Eva Shanga att inse det enorma behovet av narkosläkare och fatta beslutet att själv bli en. Ett akut kejsarsnitt behövdes men hon tvingades vänta i flera timmar innan en narkosläkare fanns på plats.
– Vad som helst hade kunnat hända mitt barn under denna tid säger hon.
Fem miljarder människor i världen saknar tillgång till säker kirurgi och narkosvård vilket leder till miljontals dödsfall. Till de som är särskilt sårbara hör mammor och nyfödda.
I Temeke finns stora sociala och ekonomiska utmaningar. På regionsjukhuset sker 1150 förlossningar per månad, varav 207 med kejsarsnitt. Som den enda narkosläkaren måste Eva alltid vara beredd att rycka in när akuta situationer uppstår.
– Jag har telefonen på dygnet runt och får tre till fyra samtal på natten varje vecka såväl från mitt eget som från andra sjukhus. Ibland räcker det med att jag ger instruktioner per telefon, men ofta behöver jag åka in, berättar hon.
Nu senast fick hon ett samtal någon timme efter att hon kommit hem på kvällen om en mamma med havandeskapsförgiftning och andningsproblem.
– Det var långa bilköer och för att hinna in i tid åkte jag motorcykel. Jag kom inte tillbaka hem förrän vid tiotiden på kvällen.
På sjukhuset finns i dagsläget två operationssalar. Det finns bara en fungerande narkosapparat och det är även ont om annan teknisk utrustning som hjärtstartare.
– Det gäller det att kunna improvisera när exempelvis elektriciteten strejkar och utrustningen inte fungerar, säger Eva. Ibland känner jag mig väldigt ensam och överarbetad.
Det är hoppet om att kunna förbättra vården för svårt sjuka patienter som håller hennes mod uppe och hon berättar att det arbetet har börjat.
En tredje operationssal är på gång för förlossningar och hon hoppas få förstärkning framöver, då en kollega just nu är under specialistutbildning. På sjukhuset finns också sex narkossjuksköterskor.
Till de största utmaningarna under hennes första tid som specialist hör att få till ett bra samarbete – inte minst med kirurgen som är van vid att göra på sitt eget sätt.
Insikten om vikten av kommunikation och samarbete inom akut- och intensivvård har stärkts under dagarna i Sverige.
– Jag har också sett i praktiken hur viktigt det är med checklistor och time out, där man ser till att alla finns på plats och att allt stämmer innan man börjar. Det ska jag jobba mer med när jag kommer hem.
Det handlar mycket om att skapa insikt, framhåller Eva. Så länge personalen inte förstår behovet av att förändra rutinerna så vill de fortsätta på samma sätt som de är vana vid.
– Tidigare hade de ingen narkosläkare som kunde ge dem fakta, men nu kan jag förklara varför saker går fel och hur man bör göra istället.
Hon berättar att hon under sin utbildning lärt sig mycket i teorin, men att hon i Sverige, genom utbytet, har fått se hur det fungerar i praktiken, betyder mycket.
– Det gör att kunskapen fastnar mycket bättre.
Var med och rädda liv – bli månadsgivare idag!
